Heart of my heart, I love that melody/ Heart of my heart brings back a memory
When we were kids on the corner of the street/we were rough ´n ready guys/but oh how we could harmonize…
Vart tog de vägen allesammans? Vad blev det av dem?
En kväll ringde en kvinna med en spröd, åldrig röst. Vi kände varann sen Mälarhöjden, sa hon. Hon sa förstås vad hon hette, men det har jag glömt.
Det måste ha varit våren 1938 det började. Jag gick andra året i Kommunala på Hornsgatan. Jag var just konfirmerad. Jag hade köpt ett par bruna, handgjorda ungerska skor för egna pengar. Jag jobbade i blomsterhandel på söndagarna och åkte runt med kransar till kyrkor och begravningskapell. Det finns ett fotografi av mig där jag sitter på berget i Mälarhöjdsbadet och skorna är liksom i förgrunden. Det var förträffliga skor. Jag hade dem fortfarande på mig när jag reste till USA 1947 och jag skröt om dem för en skoputsare på 6:e avenyn – the Avenue of the Americas. Han var inte imponerad.
Jag blev kvar i stan den sommaren och jobbade som korrekturläsare på Nordisk Rotogravyr. Självaste boktryckare Söderstam hälsade mig välkommen och tog i hand. ”Söderstam”, sa han. ”Herr Hellbom”, sa jag.
Det var min klasskompis Arne Hellqvist som tog initiativet till att vi skulle tälta i Mälarhöjdsbadet. Fem bagis per tält för hela sommaren. Jag hade ett fyramanna som jag hade köpt på Åhlén & Holm för tolv kronor. Vi byggde plattformar av skålvirke som vi snodde från byggplatserna. Där var hela gänget från Arnes källare på Lundagatan. Det var långa Ingvar som spelade dragspel och hade hoj med växlar. Det var Lelle. Hans farsa hade ett litet mejeri på Brännkyrkagatan. Han var pingstvän, farsan alltså, och det tyckte vi var lite konstigt för han både söp och gick på danshak i helgerna. Men Lelle förklarade att många käringar som ägde fik var pingstvänner. Jag körde ut mjölk och grädde och ost på deras trehjuling nåra gånger och det stämde nog. Så var det Kalle P – KåPe – som hade varit min klassis i Högalid och Putte som var Arnes polare. Och i Puttes kölvatten hängde en liten mysko kille som vi kallade för negern.
Och så var det Majsan förstås. Ja, herre jävlar. Henne var vi alla lite kära i. Hon var liten och späd och hade den allra sötaste lilla röst. Jag minns första gången jag såg henne. Hon stod lutad mot värmelementet i porten till kåken där hon bodde. Hon hade korta vita stövlar. Majsan var en riktig liten tuffing. Hon hade skolkat från konfirmationsundervisningen, hon hade hoppat av från plugget och nu gick hon i nån handelsskola för att lära sig skriva maskin. Men hon gick inte dit så värst ofta. Hon ljög som en häst, det förstod vi, fast vi ville gärna tro henne. Hon var född i Australien, sa hon, hennes farsa var nån storfräsare i Hollywood och de där töntarna hon bodde hos var hon inte alls släkt med. (I Internets movie guide står det att hon var född i Västerås men hade bott i Australien en kort tid som barn).
Det var mest familjer som slog upp sina sommarnöjen i Mälarhöjdsbadet. De kom med sina stålbottenssängar och pelargoner och kaktusar och fick det nästan lika mysigt som kolonisterna i Tanto. En kille som hette Stig H Jansson bodde där med sin farsa och styvmorsa men honom träffade jag inte förrän jag började i Södra Latin. ”Jaså, du är den där jäveln som skriver hexameter”, sa han, men det ska jag kanske berätta om en annan gång. Han bytte namn sen. Till Dagerman.
